Godmorgon Världen!

Ännu en sömnlös natt. Ännu en natt ensam. Vill inte mer. Jobbigt. Tänkte faktiskt stänga ner bloggen, men det hjälper mig när jag kan skriva mitt svamel, lätta på trycket lite. Jag vill inte vara själv, så är det bara. Men just det klarar jag det nästan. Det finna andra saker jag tycker är värre. Tystnad är bland det värsta jag vet. Att sitta ihopkrupen som ett skadeskjutet djur i soffhörnet, tårarna rinner sakta ner för kinderna, pga tystnad, en tystnad gör att jag nästan får panik, jag får ångest av tystnad, den känslan sitter i sen länge, från den gången när jag skulle till US för att få cellgiftskur nr 4. Det var tyst på rummet, när sköterskan kopplade på påsen i porten jag hade, när jag kände giftet spreds sig i kroppen, från porten som var inopererad lite nedanför nyckelbenet, ärret som finns, som gör mig påmind varje dag när jag står framför spegel, känsla av tystnad, inget hördes mer än maskinen som pumpade in giftet i kroppen, det var så tyst så tyst. Hatar tystnad vad det än är. Tystnad för mig framkallar ångest. Tystnad får mig att bli ledsen, Vet när jag kom hem den gången, var svimfärdig när jag satte mig i bilen och åkte hem, hem till tystnaden. Väl hemma valde jag tystnaden, stängde av allt, tlf, datorn och tv*. dro ner persiennerna och kröp upp i soffhörnet, ensam och i tystnaden. Jag hatar tystnad av många orsaker, den får mig att tänka fel, den får mig att säga och göra saker som är fel, förhastade saker som jag aldrig kan få ogjort, men jag hatar tystnad av fler orsaker än detta. Jag pallar inte tystnad helt enkelt, det är ångest för mig. Tystnad kan ibland vara fint, som när jag ligger ute i Vätterviken, det hörs bara svalla från vattnet, fåglar som kvittrar, men det är en rofylld tystnad, en helt annan sak. Den andra tystnaden, den hatar jag. Jag reagerar starkt på just tystnad..

Hoppet är borta, men längtan är kvar, den kommer att finnas kvar länge i min kropp, i min hjärna, i mitt hjärta. Vet jag gör fel, men jag hatar tystnad. Tystnaden jag skriver om nu, är den jobbigaste, den får mina tårar att rinna, sakta, ibland forsande, dom får mig att krypa upp i soffhörnet, där jag känner ångesten tar tag i mig, när jag helst vill skrika rätt ut, men det kommer inget ljud, ångesten har fått övertaget, igen....

Men jag kommer eftervart att börja hoppas igen, börja längta igen, det är ju så man fungerar som människa, som person. Bara ångesten släpper sitt tag, när klumpen i magen släpper sitt grepp, löses sakta upp, börjar tränga undan det onda. Skulle vilja det gick fort, men vet, denna gång tar det lång tid. Lång tid. Någon som varit i ens liv över 1 år, blir inte bara borta, för att man vill det. Jag hatar tystnad!!

Men snart börjar jag leva igen, solen och en del värme är tillbaka efter en lång vinter, snart dags att åka ut till Vätterviken, få av sig kläderna och låta solens strålar värma och färga min kropp, då mår jag bra igen, hoppas jag..

Nu dags för kaffe

Ha en fin dag

Den som söker, ska finna

Take Care

Kram LaMirage