Godmorgon Världen!

Vaknar upp till ett mycket ruggigt och surt Mjölby. Det blåser och regnar, fy vilket rusk. Och bara för en vecka sen var det härliga sommarvindar och solen strålade, hmm.. 

Men det är väl för att det är den där speciella dagen i Norge imorgon, 17 Mai. Vädret är inte alltid med just den dagen. Så synd för alla barn och vuxna med för den delen, som vill fira den dagen med flaggor som viftar, förväntasfulla barn. En mycket speciell dag, som jag fått den äran att uppleva i nästan 20 år. Och även pyntat min yngsta i 7 år för denna dagen, innan hon och jag flyttade tillbaka till Sverige. Tar alltid fram bilder från den dagen och tittar på. Fina bilder, bilder med familjen, grillning på kvällen, som är en tradition. Tänker varje år, i år ska vi åka över. Men just i år var det helt uteslutet, då dottern pluggar hårt inför sluttappen på 3 års gymnasium. Stolt över henne.

Igår blev jag påmind om den där äckliga känslan som kallas för bitterhet, inte för mig själv, utan för någon som inte längre är en familjemedlem. Bitterhetskänslan som jag själv har känt och som tog lång tid att komma över, har nu drabbat henne. 

Bitterhet kan få en att tänka och handla helt orationellt, man vet liksom inte riktigt vad man gör, man gör det i blindo. Bitterhet är nog bland den värsta av känslor man kan känna. Bitterhet är ett ondo och jag är ledsen denna känsla har drabbat henne. 

Blev också borttagen som vän av henne på FB, men det var hennes val. Trist och ledsamt det som hände igår. Hennes bitterhet lyste igenom texten hon skrev till mig. Allt var hennes, enligt henne själv. Hon verkade vara totalt blind när det gäller hennes egen inblandning till att detta hände, ledsen för hennes skull, men sånt händer i livet, ofta.

Nu är FB bara ett socialt nätverk, men för mig betyder FB mycket. Där har jag kontakt med vänner jag inte träffar så ofta, där kan jag ventilera mina känslor, vare sig jag är glad, arg eller ledsen. Så visst kändes det att hon tog bort mig igår, hade gärna velat följa hennes liv framöver, men men.

Denna helg har varit speciell, med tanke på hur mina helger brukar se ut. Denna helg har jag bara vilat, slumrat, sovit bort. Behövde det, kände jag. Har varit fruktansvärt trött och sliten, dels tog värmen en del, dels dessa nya feelings, dom goda känslorna jag har. 

Dels för mina vänner men också detta andra. Flera timmars prat i tlf med en speciell, dels en del på nätet som jag har kontakt med. Brukar inte ha flera bollar i luften, men just nu har jag det. Känns både bra och dåligt.

Men ibland blir det så. Fick ett otroligt vackert brev på DS igår. Det berörde. Nu var det bara text, men att någon tar sig tid att skriva så till mig, uppskattas, och vi har kontakt, en speciell kontakt. Många tankar omkring den kontakten likaså den andra jag har på DS. Vill kunna fokusera, men tappar fokuset ibland. Det finns seriösa, det finns män som vill träffas IRL.

Och inte som dom där skitstövlarna som varit i mitt liv så länge. Dessa jävla Nättroll, som fångade upp just mig, när jag var som skörast. Dessa surrar runt både här och där, i det tysta för tillfället, men hoppas dom förblir tysta också. Vill ha bort dom från mitt liv, dom är inga riktiga män. Funderar starkt på att hänga ut den ena här i bloggen, med bilder jag har fått, men det är inte riktigt mig. Men den som lever, får se ;)

Nu dags att fånga dagen, klä på sig varmt, vinterjacka och fleessockar, brr. Gå runda med hunden och sen till stallet.

Så, Ha en fin dag

Den som söker, ska finna

Take Care

Kram LaMirage